Att gå i en annans mockasiner

2011-11-18 09:58

Tänker ibland på kvinnan som tog med sin lille femårige son på en shoppingtur till ett stort varuhus under julrushen. Hon tänkte att det skulle vara roligt för honom att se alla juldekorationer, skyltfönster, leksaker och jultomten. När hon släpade iväg med honom, dubbelt så fort som hans små ben kunde gå, började han gnälla och gråta och dra i moderns kappa. "Vad är det med dig?" grälade hon otåligt. "Jag tog med dig för julstämningens skull. Tomten kommer inte med några leksaker till små grinollar!"

Han fortsatte gnälla, medan hon försökte göra några fynd under sista minuten rusningen da´n före da´n.

Så upptäckte hon att pojkens skosnören hade gått upp och hon ställde sig på knä för att knyta dem. Då gjorde hon upptäckten: För första gången såg hon ett stort varuhus ur sin lille femårings perspektiv. Från den positionen fanns ingen grannlåt, inga armband, pärlor, presenter eller grant dekorerade skyltfönster. Allt man kunde se var ett virrvarr av gångar, som var för höga för att se över, fullt med jättestora ben, som såg ut som kaminrör och jättelika bakdelar. Dessa stora främlingar, med fötter som som skateboards, knuffades och skuffades, när de pressade sig fram genom trängseln. Det var mer skrämmande än roligt. Hon bestämde sig för att gå hem med pojken och aldrig mer tvinga på honom sin egen uppfattning om vad som är roligt.

Genom att böja sig ned hade hon fått ett nytt perspektiv på tillvaron.

Det här med perspektiv är väl värt att fundera över i många sammanhang. Kanske vi alla behöver stämma in i den gamla bönen som bads av Siouxindianerna: O, Store Ande, gör mig så vis, att jag går i den andres mockasiner, innan jag kritiserar eller dömer honom".

Christer Thyr